Nothing to hide

An escape from reality itself

A collection of stories and excerpts from conversation, relatives’ comments and from journals about it – in many cases – invisible disease.

Nothing to hide examines how (or if) a person can take a break from mental illness. Can we get help from a pseudonym? Can we hide it behind a wig? Can we forget about it by visiting places? If we wear someone else’s clothes then?

Psykologen tror att vi befinner oss i en våg av psykisk ohälsa. Vi är på toppen. Bland annat för att det börjar bli okej att må psykiskt dåligt. Snart kommer toppen dala, när fler vet vilket botemedel som fungerar för vad. #samtal
- Men har du någon gång tänkt på att jag också mår dåligt? #anhörig
- Vänta lite här. Kan du andas för mig? Nej, inte så. Kan jag ta upp tröjan? Du kan ju inte andas. Jag vill att du bokar tid hos fysioterapeuten. #samtal
- Jag grinar och har ångest hela tiden. Konstant, tredje dagen i rad. Vad gör ni när det är som värst? #samtal
- Begrav dig i en serie eller nått, börja leva i en annan värld istället för din en liten stund. #samtal

Continued work can be seen (here of course, but also) on Instagram under #edithsmjol.

Nothing to hide is also an embryo for digital service Spetal whose purpose is to talk emotionally anonymously. The project is not done but is expected to be launched in 2019. Get in touch therese@banstrom.se if you want to make it true.

Other series of images

we share vocal cords

A life view together with the band Jag tycker jag är vacker

shit you down

A story about being a teenager