Hej mars

Även fast bilden är gjord på en ö i medelhavet tycker jag den kan representera en svensk vår. Det är lite ostadigt. Kanske kommer snön tillbaka. Och så börjar det lukta skit på gatorna, pga ej ansvarsfulla hundägare.

Men det enda som luktade skit hos mig var en av hundarna som valde att rulla sig i koskit. Spabehandling tyckte hon. Inte jag.

/Therese, som välkomnar våren men eldar fortfarande inomhus

En känga till genus

Jag åkte till Venedig tillsammans med en vän sommar 2017. I badrummet, där vi bodde, hängde en tavla med en sån där otroligt polerad kvinnokropp. En vindruvsklase var placerad framför könet. Vattendroppar smekte kvinnokroppen. Inget kroppsbehåring – såklart. Inte ett fjun. Inte en enda liten felaktighet i huden.

Det fick mig att göra samma sak, fast motsatsen.

Så jag vill inte ge en känga till begreppet “genus”, utan till samhället. Eller, till Italien.

Bilden gjordes (inte bara för att jag blev provocerad av bilden i badrummet) för att tillhöra serien “Vi delar stämband“.

/Therese, som just nu lyssnar till snarkande hundar

Fastnade på golvet

Min erfarenhet är att vi lägger mycket tid på kroppsspråk i konstsammanhang (och i samtal med andra, bilder i sociala medier och…ja, alltid). Just nu tänker jag främst på placering av kroppar; om någon står upp och den andra sitter ner hamnar den sittande i underläge. I alla fall när bilder och fotografi diskuteras i samband med orientalismen. Alltså – egentligen – hur bilden av Europa skapades genom Afrika på 1800-talet.

Så, jag satte mig på golvet, och fastnade där. Ljuset strömmade in genom diffuserade fönster. Du vet, såna där vågiga glasblock som ibland används i badrum för att avskärma dusch eller liknande.

Där ligger lite hundhår – eller katthår – under kabeln. Som om det håller hårt och inte vill släppa taget. Håller hårt. Sen ser jag plåstret på armen. Det jag glömde ta bort igår kväll efter ett blodprov.

Visst, stående och sittande positioner kan användas som maktmissbruk. Men, när en sitter på golvet (eller marken) så blir det så mycket närmare livet på något sätt. Sätt dig ner och testa. Titta dig omkring.

/Therese, som tog fram dammsugaren och eldade upp plåstret i spisen (eller nej, jag har nog inte dammsugit där ännu)

Återuppväcka en kärlek

Jag började 2018 med att volontära på en hästgård på Island. Där återuppväcktes kärleken till vad det djuret ger mig. Det är den enda miljön som får mig att inte tänka på något annat.

Det går inte att tänka på något annat. All fokus krävs. Annars kan något oplanerat hända.

Island är dock för kallt för min smak – om än otroligt vackert. Så jag längtade tillbaka till medelhavet, där mycket tid har spenderats på sistone.

Jag har sen dess hjälpt andra med deras hästar. Jag har fått känna på hur det är när hästar
blir gamla,
lämnas för att dö,
ska utbildas,
blir stulna,
slänger av mig,

och mycket annat. Men främst hur de ger mig energi.

Bilden

Med en lätt hjärnskakning trampade jag vidare i egna spår. Blåmärket fick andra att skratta, när jag haltade mig fram eller hade svårt att sitta. Bilden ovan är en del på ett fotoprojekt jag har arbetat med när jag kursade på Akademi Valand förra året.

Hjärtan slutar slå

Japp, det är så fotoprojektet heter. Jag vet inte om jag någonsin kommer att våga visa det i icke stängda rum. Men jag fortsätter arbeta vidare. För jag tror att det kan sluta i något gott.

Fotoprojektet startar i en rädsla om att skaffa barn. Några rader ur mitt artist statement:

Under en sommar gjorde djuren mig påmind om mina fasor. Hunden förlorade sina valpar och hästarna blev stulna. Kanske försvinner mina framtida barn, dina barn eller någon annans barn. Eller så kommer det aldrig att hända, för att det inte går att skaffa barn.

Eller ja, våga och våga. Jag vågar. Men det är bara den första versen som är skriven. Och kanske lite däremellan. Tanken är att det ska bli en trilogi. Bilder ur första och andra delen:

/Therese, som precis fyllt 30 och ser fram emot att vara mer aktiv här än tidigare 💃🏼

Release och vernissage – Vi delar stämband

Gah. Jag är fylld med magi.

I tisdags släpptes verket Vi delar stämband – musik av Cornelia Arvidsson och fotografi av mig. Under flera år har jag fotograferat med Cornelias musik i öronen. Det har minst sagt varit känslosamt. Minst sagt. Bland annat för att jag fått ta till mig musiken på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.

Vårt verk

När vi träffades blev vi kära i varandras sätt att skapa musik och bild. I tisdags släppte Cornelia och hennes band en vinyl som kommer med en tillhörande fotobok. Jag är så stolt att fått ha varit med på den här resan.

Tankar om fotoboken

Vi delar stämband - fotobok


Två främsta utmaningarna var att: 1. veta hur jag ska fotografera och 2. formatet. Jag behövde ta in musiken ordentligt och hitta en berättelse. Samtidigt som den ska gå ihop med musiken behöver jag gräva i mig själv för att tolka det jag hör, läser och ser.

Några ord om att: Gräva i musiken

Med “vi delar stämband” ser jag en familjekoppling – du delar blod med någon; du delar DNA med någon; du har ärvt gener. “Jag tycker jag är vacker” har hjälpt mig i arbetet att ifrågasätta och konkretisera vad som är vackert. Och kanske har du sett bilderna och tänker “vadå vackert”. Men vackert för mig är när något gestaltas såsom det är (eller såsom jag vill att det ska vara).

Några ord om att: Välja format

Cornelias texter är sköra, ärliga och ger mig ett slag i magen. På ett positivt sätt. Jag blir påverkad, men stärkt. Det ville jag skulle spegla i formatet. Därför gjordes fotoboken i tidningsformat med sköra och tunna papper som omviras av ett starkt juteband. Du som har tidningen har kanske hållit upp den mot en ljuskälla eller koncentrerat dig extra för att kunna läsa bildtexterna. På samma sätt har jag samarbetat med Cornelias musik. Tidningarna är ihopsydda och jutebanden har märlats ihop, med syfte om att nå känslan av ett hantverk – likt musiken.

Åh, jag kan prata om Vi delar stämband i evigheter. Precis som alla föräldrar kan om sina barn. Men jag avslutar här. För nu.

Liveband med mer än musik

Alltså wow vilket liveband. Jag vill bara ha mer. Den största lyckan var i tisdags. Jag satt där och bara njöt av deras musik. Den går rakt in i kroppen och rör om. Jag vill se dem live igen. Du kan lyssna på dem här:

/Therese, som nu är tillbaka på gården bland alla djur och bananträd som susar i vinden


🎷🗞📖 Verket finns i 100 exemplar där vinyl och tidning kommer tillsammans. Hör av dig till mig eller Cornelia om du vill skaffa ett för en 200-lapp.

Skit ner dig på fotofestivalen Spegla i Norrköping

I år är det tredje året för fotofestivalen SPEGLA i Norrköping. Jag har varit på SPEGLA de andra två åren och alltid gått därifrån med inspiration, nya bekantskaper och en slags nytändning. Jag har varit på föreläsningar, workshops (sånt som våtplåtsfotografering och bygga hålkamera), bläddrat och köpt böcker m.m. Det är en viss stämning på fotofestivalen, som jag inte kan sätta fingret på.

En galet stor favorit är bildbaren. En samlingspunkt för alla deltagare. Tidigare år har jag njutit av alla pecha kuchas – en, i mina ögon, uppskattad föreläsningsform som ger mycket av många.

Gladeligen har jag fått lyckan att ställa ut bildspelet Skit ner dig som du kan läsa mer om på deras sajt. Jag är oerhört ödmjuk och tacksam för möjligheten.

Biljetter kommer snart. Håll utkik på deras Facebook.

En tjänst för dig som vill prata ut

Under arbetet med Vitt mjöl i påsen har det framkommit en oerhört viktigt output: vikten av att prata mental hälsa. Därför arbetar just nu jag och Ylme (den brutalt fulsnygga figuren som kommer att hålla till i tjänsten) på en app som ska ge stöd i möjligheten att få prata ut.

Mitt mål är att den finns på marknaden inom ett par månader.

Vill du vara med i projektet? Eller bara veta mer? Hör av dig på therese@banstrom.se.

Skit ner dig ställs ut genom Lokomotiv Bollnäs

Har du vägarna förbi Bollnäs i sommar? Då kan du se det ljudsatta bildspelet Skit ner dig som ställs ut i en grupputställning genom Lokomotiv Bollnäs.

Var då i Bollnäs? Hur länge? När?

Skit ner dig (och ett tiotal andra fotografer) finns i Paviljongen, Folkets park, till och med 26 juni. Vernissaget är nu på lördag – 26 maj.

Vadå skit ner dig?

Skit ner dig är ett ljudsatt bildspel med fotografier tagna under ett tidsspann om 26 år men med fokus på åren 2007 – 2008. Bilderna har kategoriserat i månader för att visa på skillnader och likheter mellan åren. Tonårstiden är repetitivt samtidigt som det händer mycket. Med vördnad och ärlighet vill jag ge min bild av vad det innebär att vara tonåring samt hur livet därefter fortsätter. Med andra ord; målet är viktigt, men vägen dit betyder allt.

Kanske väcker bilderna minnen från din egen tonårstid. Kan hända ekar det något i stil med: ”Du ska lyssna på mig”. ”Skit i hen”. ”De finns fler”. ”Kom hem”. ”Kom inte hem”. ”Ät maten”. ”Ta ut soporna”. ”Jag tar tid”. ”Ta en kaka”. ”Ta en till”. *dörrsmäll*.

Välkommen!

Vitt mjöl i påsen på Kulturhuset

Varje år har Kulturhuset “open call” där 100 fotografer får, på en bestämd yta, visa sina bilder. I år är det min tur att få visa tre fotografier ur serien Vitt mjöl i påsen.

Therese Banström - Fria fotografers filial

Igår var det ett varmt vernissage – både känslomässigt och varmt i lokalen. Det bästa med grupputställningar är att få inspireras och ta tempen på andra fotografer. Du kan se utställningen till och med 22 april.

Tack till er som kom (fram), tack för all stöttning och tack för tron om att fortsätta med projektet. Tack också för (väldigt oväntade) blommor.