En kärleksförklaring

För några helger sen fotograferade jag ett bröllop. Tänk att jag då hade lyxen att få hjälp av den bästa fotoassistenten – mannen i mitt liv. Med en stor skopa tålamod hjälpte han mig att reka platser, underhålla i allmänhet och glädjas i synnerhet.

Jag var väldigt förtjust i kossorna:

Det är inte ofta jag fotograferar bröllop längre, men när jag väl gör det har jag väldigt roligt 󾌴

Publicerat av Therese Banström den 3 september 2016

 
 
/Therese, som har hittat skatten i hennes liv

Hemma för att tvätta

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag. Frukost, fika, lunch, fika, middag, vin. Utmaningar och redovisningar. Jag har kommit hem från kursen – fylld av känslor och inspiration. Fylld av glädje.

Tack för alla dessa dagar! Här kommer fler resultat på övningar:

uppgift2

Det är alltid en utmaning att få härma en annan fotograf, vilket gjordes dag två. Jag tog avstamp i fotografen Arne Svensson (The Neighbors).


plats

En plats… Vi skulle fotografera på en bestämd plats utifrån ett minne eller en känsla.


Tisdagsmyset var förresten magiskt. Vi satt där med sprakande eld i bakgrunden, gott att dricka samt äta och fick ta del av varandras bildberättelser vi arbetar med just nu. Jag grät och skrattade. Känslofull kväll – minst sagt. Det är lyxigt att få sitta i såna sammanhang. Om jag fick önska skulle jag vilja ha fler tisdagsmyskvällar. Och jag vill tillbaka till Biskops Arnö.

/Therese, som imorgon rör sig vidare till Amerikat för semester på västkusten

Fri, frustrerad och sårbar

Som jag berättade igår skulle jag höra med kurskamraten om det är OK att jag publicerar bilderna hon hjälpte mig med. Jag fick ett ja (tack! :)).

Första uppgiften var alltså att fotografera på tre olika teman (fri, frustration och sårbarhet) och val av ljus ska ha en bärande betydelse för vad bilden förmedlar. Det första resultatet har ni här ovanför och resterande två är följande:

03_frustration-theresebanstrom

01_sarbarhet-theresebanstrom

Det är otroligt nyttigt att få höra andra prata om ens bilder. OCH titta på/prata om andras bilder. Speciellt när man fotograferar på samma villkor. Jag är så glad över att jag är här. Du får gärna ge dig på dessa bilder och berätta vilket tema du tycker tillhör vilken bild.

/Therese, som strax ska iväg på tisdagsmys tillsammans med alla andra kursare. Då ska vi ta fram ostbrickan, vinet, tända brasan och visa vad vi arbetar med just nu. Jag ska berätta om ”(När) Om jag dör” och är nervös…

Workshopar loss på Biskops Arnö

I morse landade jag och min packning på Biskop Arnö för att gå ”En workshop i visuell gestaltning med Anna Clarén”. Här ska jag bo tills på torsdag. Förutom att första dagen har bjudit på föreläsningar, magiskt väder och frisk luft har vi fått vår första bilduppgift: gestalta tre känslor.

Min kurskamrat agerade modell och imorgon ska vi visa upp bilderna för att prata vidare om valet av dess ljussättning. Jag hoppas få visa bilderna för er (ska dubbelkontrollera med kurskamraten).

biskoparno-02

/Therese, som ska ha tisdagsmys med kurskamraterna imorgon och tror att hon återkommer med resultat av uppgifter dagen därpå.

Jag vakar över dig

En natt vaknade jag och trodde att du var död. Min dröm sa det. Och jag hittade inte din puls. Där låg jag, med hjärtat i halsgropen, och letade febrilt efter att känna ditt hjärta slå.

(Är det inte konstigt hur snabbt en kan bli svettig?)

Det var inte så märkligt att jag drömde så, i och med att en annan precis fått uppleva den sanningen.

Men vet du vad? Jag finner en enorm tröst i kameran när tankarna svämmar över. Om jag ställer upp kameran och riktar den mot mig för att ta en bild så är det som att alla känslor försvinner. De är som bortbearbetade på några sekunder. Och det var precis det jag gjorde.

Klockan var mitt i natten och ur kameran visas istället en ljus bild av något så mörkt. Jag gillar att få välja hur en ska gå vidare. För ni ser väl hur nöjd han är när han sover, och jag håller hans hand?

/Therese, som vakar över alla i hennes närhet

Jag äger inte mitt ansikte – bilder är inte bara porträtt av dig

Min karl såg bilden ovan på mig och undrade nyfiket vad det var för bild som Kristina har tagit. Kanske har fler sett den och funderat. Jag har inte funderat, för det är inte jag på bild. Det är bara mitt ansikte.

Jag tycker att det är väldigt skönt när man kommer till det stadiet – när man kan ta distans till sig själv för att titta på bilden. För jag menar, det är ju inte jag som är på bild utan det är Kristina som vill berätta något för oss.

Min uppfattning är att många tror sig alltid porträtteras (att en fotograf delar en bild på dig om dig). Men en konstnär är inte alla gånger intresserad av just dig. Det är snarare mer troligt att du kan stärka något som konstnären vill prata eller berätta om. Exempel: konstnären kanske vill berätta om nära-döden-upplevelser och hen ser ärret i ditt ansikte som passar perfekt för att berätta om överlevnad.

Själv är jag ointresserad av normens snygga självporträtt. Jag kan gilla dem, men mer än så blir det inte. Dessa bilder har jag sätt så många gånger. Jag är mer intresserad av vad som finns i ditt kylskåp och hur mycket tvätt som ligger i tvättkorgen. Kanske har det börjat mögla? Haha. Vardagsrealism och dess verklighet är viktigt och intressant i mina ögon.

Jag kan gärna modella för någon annans verklighet. Jag vill tror att det är viktigt att kunna göra det och således förstå att det inte är jag som porträtteras, utan snarare en berättelse eller känsla som porträtteras.

Så ja…jag äger inte mitt ansikte. Hur coolt är inte det?

/Therese, som är helt OK med att låna ut sig själv för att låta någon annan berätta en berättelse. Just nu har jag någon form av nageltrång pga springskada. Hojta om du behöver något sånt på bild ;)