Ingång

En ljus och diffus äng

När jag stod där vid ängen blir jag ängslig av det oändliga. Ibland kan det skrämma när man inte riktigt vet vart vägen går. Men ibland kan det vara skönt också; att vägen fortsätter på ett eller annat sätt.

Antingen fortsätter vägen i minnet, och andra gånger i verkligheten.

/Therese, som saknar lillebrors katt. Han lämnade oss för tidigt. Ibland önskar jag att kunna stänga vissa ingångar. Ta hand om varandra!

I väntan på väg hem

Jag drömmer ibland om att få driva ett hem, där jag kan få rädda andras liv. Dock fastnar jag i rädslan av att se hur livet egentligen är. Så just nu nöjer jag mig med att klappa lite extra på katter, ge hundar mat och bidra till dem som gör stora insatser för andras (och deras) liv. För visst driver man såna organisationer för att det känns bra i själen, och således bidrar med lycka till sitt eget liv?

När jag och min man var på Sri Lanka träffade vi det här lilla hjärtat, som (om jag får gissa) blivit lämnad eller flytt sin mamma. Eller så kanske h*n bara var ute på äventyr, för att sen återgå till sin familj. Är vi inte alltid i väntan på väg hem?

/Therese, som är på väg hem