Kopiera eller stjäla?

Jag är så less på att det är fult att kopiera och stjäla. Jag vet inte om jag har sagt det här – just nu pluggar jag digital design. Jag vill helt enkelt komplettera mestadels praktisk kunskap med mycket teori. Det passar kunskapstörstiga mig.

I alla fall. Vi fick en fråga av läraren som löd i stil med

”hur kopierar/stjäl man på en snyggt sätt”

Innan vi besvarade frågan i ett forum skulle vi titta på det här ignite talket av Jeff Veen. Jag tipsar dig om att göra samma sak.

Stjäl på!

Jag håller helt och hållet med på summan av kardemumman. Det är klart att vi ska stjäla. Jag menar:

  • Vi föds och lär oss att imitera varandra för att kunna växa upp och bli de vi blir.
  • I retoriken pratar man mycket om att spegla motparten för att få med sig den på sin sida/få sin vilja igenom.
  • På jobbet lär vi oss arbetsuppgifter genom att ”kopiera/stjäla” från varandra.

I skolan däremot, där ska vi inte stjäla eller kopiera. Och just det – vi ska helst dölja vårt arbete. Ingen får se – förrän det är inlämnat. Jag har många gånger funderat – varför är det så? – För att det är fult, för att vi ska visa att vi har lärt oss någonting osv.

Orden ”kopiera” och ”stjäla” bär med sig en negativ klang i det här sammanhanget. Jag skulle egentligen vilja ha andra ord som beskriver det jag menar med ”kopiera” och ”stjäla”. Kanske är ”inspirera” rätt ordval. Fast…nej. Jag vill ha ett nytt ord. Och jag förstår att människan vill vara unik, älskad för den en är, få cred för något en har gjort osv. Men om vi skulle dela med oss mer så skulle vi också lära oss mer.

Jag har stulit?

Bjuder på några bilder där vi fick i uppgift att härma en annan fotograf. Jag valde Arne Svensson (The Neighbors). Har jag stulit (idén) från honom?

Fokus: vad gör vi av det vi kopierar?

Åh, jag skulle kunna skriva i evigheter om det här. Men för att komma till sak: Vi alla kopierar/stjäl – medvetet eller omedvetet. Sen är frågan vad vi gör av det. I fotografi pratas det mycket om vikten av att vara ärlig med vad man har gjort. Titta bara på naturfotografen Terje Hellesø.

Till dig som inte orkar läsa hela texten – en summering

Jag tror på att vi behöver vara ärliga med vad vi har gjort av vad. Vem har vi inspirerats av? Vem har vi kopierat? Vad har vi stulit? På så sätt (i mina ögon) gör vi också något nytt  av det (till exempel – jag inspireras av fotograf x i mitt arbete om y. Mitt arbete om y handlar om min uppväxt i z. Fotograf x är inte uppvuxen i z och således blir min bildberättelse ”ny”). 

/Therese, som håller med Picasso

Vad vill du säga med bilden?

Jag startade min första blogg för närmare 10 år sen med fokus på webbdesign. Jag svarade på frågor om bland annat CSS och HTML för att det var roligt att kunna hjälpa till – samma typ av tillfredsställande som när du ger bort den där uppskattade presenten till din vän (så kul!!) :)

Jag vill tro att jag kan lära mig något av alla människor jag träffar och pratar med. Och jag gillar att dela med mig av det jag har lärt mig – för det kanske kommer till nytta för någon annan. Eller som min kollega sa: ”du är en levande tutorial”.

På Facebook

För några veckor sen stötte jag på den här frågan i en Facebook-grupp:

De känns som att nånting saknas med redigeringen men jag kan inte komma på vad, nån som har nått tips på vad man skulle kunna göra annorlunda?

Det var en bild på en hund liggandes på en skogsstig. Ganska mörk och jag såg en ledsam blick. En vacker ledsam blick. Kanske trånande blick. Lite ”vad är en bal på slottet”-känsla. Och samtidigt varm. Jag fick lust att kramas.

Fråga!

Och här tänds hjälparglöden hos mig. Är det det fotografen vill säga? Men jag var inte säker. Fotografen har inte sagt något om det. Därför frågar jag:

Vad vill du säga med bilden?

Om jag får svar på den frågan vet jag vad fotografen är ute efter, och således får vi se om jag kan dela med mig av något användbart.

bild

För mig var det dock inte solklart vad det var för bild. Jag såg inte heller samma sak som de andra.

Vad gör jag nu?

Det kändes som om jag hade trampat någon på tårna och det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Frågan ställdes i all välmening för att eventuellt kunna ge förslag på vad man kan göra med bearbetningen. Men nu då? Ska jag förklara vad min mening var? Kommer jag i såna fall gräva min egen grav? Jag valde att avstå den här gången.

Mitt fokus – vad vill du säga med bilden

Om vi tittar på bilden längst upp i det här inlägget så är det exakt samma bild men med två olika redigeringar. Det var det här jag var ute efter – om jag kunde hjälpa till med att ge förslag på redigering.

Men ibland kan man vara klantig. Hur skulle du hjälpa någon som frågar om bildredigering?

/Therese, som gärna fortsätter med att dela med sig

Jag äger inte mitt ansikte – bilder är inte bara porträtt av dig

Min karl såg bilden ovan på mig och undrade nyfiket vad det var för bild som Kristina har tagit. Kanske har fler sett den och funderat. Jag har inte funderat, för det är inte jag på bild. Det är bara mitt ansikte.

Jag tycker att det är väldigt skönt när man kommer till det stadiet – när man kan ta distans till sig själv för att titta på bilden. För jag menar, det är ju inte jag som är på bild utan det är Kristina som vill berätta något för oss.

Min uppfattning är att många tror sig alltid porträtteras (att en fotograf delar en bild på dig om dig). Men en konstnär är inte alla gånger intresserad av just dig. Det är snarare mer troligt att du kan stärka något som konstnären vill prata eller berätta om. Exempel: konstnären kanske vill berätta om nära-döden-upplevelser och hen ser ärret i ditt ansikte som passar perfekt för att berätta om överlevnad.

Själv är jag ointresserad av normens snygga självporträtt. Jag kan gilla dem, men mer än så blir det inte. Dessa bilder har jag sätt så många gånger. Jag är mer intresserad av vad som finns i ditt kylskåp och hur mycket tvätt som ligger i tvättkorgen. Kanske har det börjat mögla? Haha. Vardagsrealism och dess verklighet är viktigt och intressant i mina ögon.

Jag kan gärna modella för någon annans verklighet. Jag vill tror att det är viktigt att kunna göra det och således förstå att det inte är jag som porträtteras, utan snarare en berättelse eller känsla som porträtteras.

Så ja…jag äger inte mitt ansikte. Hur coolt är inte det?

/Therese, som är helt OK med att låna ut sig själv för att låta någon annan berätta en berättelse. Just nu har jag någon form av nageltrång pga springskada. Hojta om du behöver något sånt på bild ;)