Och låt livet vara oändligt

Jag kan inte hålla mig, så vi bläddrar till den sista sidan i boken och således den sista bilden i julklappen till min man. En julklapp som handlar om relationer och om min relation till honom. Vi har pratat om

  • varför en går upp på morgonen,
  • om skyddsnätet och kärlekens ramar,
  • om det perfekta,
  • och om att det inte alltid är perfekt,
  • men att en vakar över varandra,
  • och att en vill ha det stadigt i relationen
  • samtidigt som en behöver bli puschad,
  • och vikten av att passa in
  • som ibland går hand i hand med att vara tröstad.

Och till slut så landar vi i hoppet. Hoppet om att ha ett oändligt liv tillsammans. Likt en horisont.

Tack för att du har tagit dig tiden att läsa bilderna. Min dröm är att få prata vidare om dem – när och varför de är tagna. Tills dess kan du alltid bläddra igenom allt i ett:

  • Du är mitt morgonljus

  • Du fångar mig i stormen, min vind

  • Du är perfekt

  • Det är inte alltid bra

  • Jag vakar över dig

  • Med dig vill jag trotsa rädslor

  • Knyt upp mig, när du kan

  • Du är fin

  • Trösta mig

  • Och låt livet vara oändligt

  • #2 08

  • #2 01

  • #2 02

  • #2 03

  • #2 04

  • #2 05

  • #2 06

  • #2 07

  • #2 09

  • #2 10

/Therese, som nu har fått visa dig början av ett projekt jag tänkte jobba med i några år

 

Trösta mig

Tröst är väl bland det finaste som finns? När en är sådär skör, och någon väljer att plocka upp alla bitar för att sen pussla ihop dem igen. Tejpa lite, om så behövs. Och om någon pusselbit saknas så gör denne en ny pusselbit.

Jag finner den trösten hos min man, men också hos kameran. Har du någon gång testat att sätta upp en kamera rakt upp och ner framför ansiktet och ta en bild? Och sen känns det bättre? Det fungerar för mig.

För det mesta brukar jag inte titta på bilderna. Men den här gången valde jag att ta med just den här bilden i boken för att tröst är en sån central del i relationer. Det är lika starkt att visa sig svag som att ta hand om någon som behöver stärkas :)

/Therese, som ser fram emot att visa dig sista bilden nästa gång

Du är fin

Den här bilden hänger i vår hall. De flesta skrattar när de ser den – troligtvis för att de ser tanttrosorna som sitter under armhålorna. Eller strumbyxornas form och sömmar. Jag kan också skratta åt den, av de anledningarna.

Det kan vara lite småskämmigt också och då kommer det nervösa skrattet. Jag skrattar också, och berättar för betraktaren att hen är modig som vågar titta på bilden. Den är ju trots allt utlämnande. Inte minst för nakenheten, men också för berättelsen om att passa in och vikten att vara nöjd med sig själv.

Och här kommer vi in på det boken handlar om – relationer och dess viktiga byggstenar.

/Therese, som säger: iväg med dig och ge din kära/e en komplimang!

Med dig vill jag trotsa rädslor

Kommer du ihåg fotoboken jag har börjat berätta om? Som jag gav karln i julklapp? Det är den där boken som går under namnet (När) Om jag dör där jag med tio sidor berättar om min kärlek till honom. Jag tänkte att det är dags att fortsätta med andra halvan av boken.

Vi har nu bläddrat förbi fem bilder och hamnat på den här. Fyra ben och och två par fötter. Fötter får mig att tänka på en gammal tjejkompis vars skostorlek är 42. Hon sa alltid:

Med ett par 42:or står jag stadigt på jorden!

och skrattade.

Det är precis så jag känner med min man. Att vi tillsammans har en stora fötter. Jag vågar trotsa mina rädslor för jag vet att vi är ett team som peppar och stöttar (okej, inte när vi tjafsar – då en ju ibland vara varandras största fiender hehehe).

Att stå stadigt tillsammans kan också ha sina baksidor. När en lever i vardagen (efter deadline på jobbet, med en hund som ska rastas, maten som ska ätas och så vidare) är det lätt att ta varandra för givet. Då gäller det att en lyckas ta sig ur tunnelseendet – att någon av oss trotsar vardagen och ser varandra.

/Therese, som hade nioårsdag med honom för en vecka sen <3

Jag vakar över dig

En natt vaknade jag och trodde att du var död. Min dröm sa det. Och jag hittade inte din puls. Där låg jag, med hjärtat i halsgropen, och letade febrilt efter att känna ditt hjärta slå.

(Är det inte konstigt hur snabbt en kan bli svettig?)

Det var inte så märkligt att jag drömde så, i och med att en annan precis fått uppleva den sanningen.

Men vet du vad? Jag finner en enorm tröst i kameran när tankarna svämmar över. Om jag ställer upp kameran och riktar den mot mig för att ta en bild så är det som att alla känslor försvinner. De är som bortbearbetade på några sekunder. Och det var precis det jag gjorde.

Klockan var mitt i natten och ur kameran visas istället en ljus bild av något så mörkt. Jag gillar att få välja hur en ska gå vidare. För ni ser väl hur nöjd han är när han sover, och jag håller hans hand?

/Therese, som vakar över alla i hennes närhet

Det är inte alltid perfekt

Jag vill börja med att säga TACK! Du är guld värd. Några bildläsare har tagit er tid att kommentera här, på Instagram eller mejlledes gällande (När) Om jag dör vilket har gjort mig rörd. Och, som du kanske redan listat ut, nu fortsätter berättelsen.

Det är inte alltid perfekt.

I en relation är det ganska svårt att göra likt många gör i sociala medier – att en visar upp det fantastiska livet. Jag menar, i en relation är det ganska svårt att välja att det endast ska vara det fantastiska livet. Visst, vi gör val hela tiden och vi väljer vilka val vi vill göra. Ibland hinner en dock inte tänka efter innan en väljer.

Jag och min man (det känns för övrigt fortfarande galet att kalla honom just man, trots att vi varit gifta i snart ett år) har känt varandra i närmare tio år. På tio år hinner en slipa varandra rätt så rejält, men allting är inte alltid perfekt. Och det ska inte vara det heller.

När jag gjorde bilden tänkte jag på att jag ibland ser klart och tydligt – ibland är det suddigt. Ibland är det fluffigt och ljuva färger – ibland är det hårt och grått. Och det är väl så vi lär känna varandra? Genom att gå igenom olika faser. Hela livet. Så länge vi lever.

Jag är okej med att det är tumult ibland. När en känner lite extra på varandra.

/Therese, som älskar de ljuva färgerna men tycker det är okej med grått också.

Du är perfekt och min skärpa

Tisdag idag! En perfekt dag för att fortsätta berätta om (När) Om jag dör.

När man precis träffar någon, och blir sådär blixtkär, så är hela människan perfekt. Det finns liksom ingenting en stör sig på. Oavsett vad personen gör så är det bra.

Och när vi nu har levt tillsammans i närmare nio år kan det hända att…ja… Han gör ju saker man inte ska göra ;) Mina öron och ögon kan ibland upptäcka saker som varken hördes eller syntes i början, hehe. Och om det vore så att han gör fel, så brukar jag titta på de där vackra nyckelbenen. De som en gång fick mig på fall. De påminner mig om den där perfekta personen, som han är.

/Therese, som under nio års tid inte har lärt sig att stänga dörren till badrummet när tvättmaskinen är igång, trots att mannen gång på gång berättar hur mycket han avskyr djupet från den

Du fångar mig i stormen och du är min vind

Jag kan få så många galna idéer eller fastna i en tanke. Det kanske låter halvsnurrigt, och det är precis vad det är. Du kanske känner igen dig i det jag skriver eller så har jag tappat dig helt nu.

Det jag vill komma fram till är att han plockar upp mig när jag befinner mig i en storm. Kanske är det en blåsigare höstdag eller en eldsprutande tornado. Han vet i alla fall hur man får stopp något som kan likna en naturkatastrof. I alla fall de flesta gångerna, och det är jag tacksam för.

Det här är den andra bilden i boken jag berättade om igår. Nu när jag har börjat dela med mig av min kärlek till den här karln vill jag bara fortsätta.

/Therese, som samlar bildboken under taggen (När) Om jag dör

Du är mitt morgonljus

Alt text

Min karl fick en bildbok av mig i julklapp som heter (När) Om jag dör. Jag är inte rädd för att jag ska dö, men jag håller på att sprängas av okunskapen om vad som händer när en dör.

Så jag ville berätta för honom vad som inte får glömmas bort när jag inte längre finns här. Det är en kärleksbok tillägnad honom. Och jag var så nervös för vad han skulle tycka om boken. Jag menar, hur skulle han ta det? Det inte är likt mig att dela med mig av känslor så pass konkret som jag tycker att jag har gjort.

Samma nervositet väcks inom mig nu när jag valt att dela med mig av de tio bilder som finns i boken, och låta varje bild få ett eget inlägg :) Jag har också planer på att låta boken få växa med tiden, så länge det går.

Den här bilden, tillhörande det här inlägget, handlar om ljuset i livet det vill säga det som får en att vilja gå upp på morgonen.

/Therese, som tycker att du är modig som tar dig ann mina bilder. Det är så jag får tänka när jag delar med mig av sånt jag tycker är personligt och nästintill privat :)